Borde vara påbjuden läsning

David Eklind, svensk socialdemokrat

Varje samtal om arbetarrörelsens politiska uppgift måste ta sin utgångspunkt i samma dilemma: de senaste 25 åren har vi, trots goda intentioner, misslyckats med att föra en politik för ökad jämlikhet och frihet. Klyftorna har vuxit, människor har slagits ut från arbetslivet, lönernas andel av samhällets totala intäkter har minskat och den offentliga konsumtionen har minskat relativt den privata. Innan man kan staka ut vägen framåt måste man reda ut vad detta beror på, vari förbannelsen består.

Det är just vad Asbjørn Wahl åtar sig i Velferdsstatens vekst – og fall? (Gyldendal). Wahl har arbetat i den norska och internationella fackföreningsrörelsen de senaste 25 åren. Idag är han daglig ledare i For velferdsstaten, en bred allians av fackliga och andra organisationer, och rådgivare i Fagforbundet, Kommunals norska systerorganisation. Han har gjort sig känd som en skarp kritiker av marknadsliberalismen och han har varit med byggt upp en motståndsrörelse som i jämförelse med sin svenska motsvarighet varit framgångsrik.

Välfärdsstaten är enligt Wahl resultatet av en historisk kompromiss. Efter en tid av fullskalig konfrontation mellan arbete och kapital enades man om eldupphör. Arbetarrörelsen vann en generell välfärd men avstod socialismen. Kapitalägarna vann fortsatt kontroll över produktionsmedlen men avstod den råa, oreglerade kapitalismen.

Allteftersom kompromissen institutionaliserades kom arbetarrörelsens förståelse av den dock att avpolitiseras. För det första glömde man att den var just en kompromiss, som man uppnått på vägen mot ”en mer grundläggande social och ekonomisk frigörelse och demokratisering av samhället”. Istället började man betrakta kompromissen som målet. För det andra missade man att det som lett fram till den relativt gynnsamma positionen var den strid som föregått eldupphöret. Istället hävdade man att det var själva benägenheten att sluta eldupphör som var framgångsfaktorn. Striden mellan olika samhällsintressen doldes bakom föreställningen om ett kollektivt förnuft som ville allas bästa.

Den historiska kompromissen var dock just en historisk kompromiss. Dess förutsättningar var dels en ekonomisk tillväxt som gjorde att det fanns tillräckligt för både ökade vinster, höjda reallöner och växande offentlig konsumtion, dels det ständigt närvarande hotet om en Sovjetstödd revolution om missnöjet blev alltför stort inom arbetarklassen. När den ekonomiska tillväxten avtog och Sovjet föll drogs därför mattan undan under välfärdsstatens fötter. Kapitalägarna och deras politiska företrädare drog sig ur kompromissen. Och den arbetarrörelse som satt sitt hopp till det kollektiva förnuftet stod ensam kvar, utan förmåga att förstå – och än mindre att svara på – kapitalets offensiv.

Vad vi sett sedan 1980-talets början är en intensifierad borgerlig klasskamp. Marknadsliberalismen har trängt tillbaka både demokratin och arbetarrörelsen. De regleringar som tidigare hindrade marknadskrafterna från att verka fritt har avskaffats. När kapitalägarna ges möjlighet att hota med att flytta investeringarna utomlands begränsas både staters och fackföreningars handlingsutrymme. Staterna tvingas – efter att de själva valt att avskaffa kapitalkontrollen – att konkurrera om vem som kan erbjuda mest fördelaktiga villkor för det internationella finanskapitalet, genom att pressa ner skatter, försvaga arbetsmarknadslagstiftningen och angripa fackföreningar. Fackföreningarna lockas att acceptera sämre villkor för att få behålla jobben i landet.

När kapitalintressena på detta sätt tillåts sätta spelreglerna samlas rikedomarna hos ett fåtal medan en låglönesektor allt tydligare utkristalliseras. Klyftorna växer. Den hårda konkurrensen skapar ett arbetsliv där alltfler inte platsar, utan slås ut. Wahl talar om arbetslivets brutalisering. Det som den svenska regeringen kallat utanförskap är i själva verket resultatet av ett arbetsliv som är så otillåtande att massvis av människor blir sjuka och/eller inte får möjlighet att vara med och bidra efter förmåga.

När en allt mindre del av konsumtionen är offentlig, gemensam, begränsas också välfärdsstatens möjlighet att minska människors beroende av marknadskrafterna. Risker individualiseras och universella rättigheter blir behovsprövad välgörenhet. De offentligt finansierade verksamheterna går, genom att först imitera privata företag och sedan de facto privatiseras, från att vara en central funktion i den samhälleliga demokratiseringsprocessen till att kämpa för att rymmas inom en allt snävare budget.

Wahl menar att den arbetarrörelse som inte förstår den rådande utvecklingen i termer av intressemotsättningar och maktförhållanden i produktionen blir oförmögen att formulera annat än vackra målsättningar. När dessa målsättningar i avsaknad av medel för att uppnå dem förblir just målsättningar ökar misstron mot politikens samhällsomvandlande kraft och högerpopulismen vinner mark. Politiska frågor blir moralfrågor (jämför indignationen över höga bonusar, fallskärmar och pensionsavtal).

Arbetarrörelsens oförmåga att formulera alternativa förklaringar och strategier ger högern fritt spelrum att skuldbelägga offren. De som slagits ut från det brutaliserade arbetslivet stämplas som arbetsskygga, de som inte tillåts försörja sig genom lönearbete kallas bidragsberoende. Och arbetarrörelsen vacklar mellan att bli moraliskt indignerad och att tillstå att högern till viss del har rätt.

Den rörelse som Wahl själv är del av har dock lyckats osedvanligt bra (åtminstone mätt med mått hämtade från den norra hemisfären) med att besvara kapitalintressenas offensiv. Man har drivit fram en förhållandevis radikal rödgrön regering och pressat socialdemokratin vänsterut. Man har lyckats avvärja några attacker (till exempel återupprättades arbetsmiljölagen och några centrala privatiseringar stoppades) och vid några tillfällen till och med lyckats ta några kliv framåt (till exempel återkommunalisering av verksamheter och en satsning på att utveckla kvaliteten i de offentliga verksamheterna). Tillvaron är för all del ingen dans på rosor – Wahl visar hur regeringen på flera punkter vikit ner sig – men man har tagit upp kampen med högern om det politiska initiativet.

Wahl visar på fyra avgörande punkter som lett till de norska framgångarna. För det första har man utvecklat en maktanalys som gett en politisk-ideologisk polarisering. Skiljelinjen mellan höger och vänster har blivit tydlig. För det andra har man byggt breda allianser mot högerpolitiken. Facket har inlett samarbeten med sociala rörelser i till exempel For velferdsstaten. För det tredje har man utvecklat egna alternativ till den marknadsliberala utvecklingen. Modellkommunmetodiken är ett verktyg för att genom medarbetarinflytande höja kvaliteten på offentliga välfärdstjänster, och på så sätt göra privatisering till ett överflödigt alternativ. För det fjärde har fackföreningsrörelsen politiserats och till viss del tagit det politiska initiativet inom vänstern. Till exempel bedrev man 2005 valrörelse genom att fråga medlemmarna om deras krav, sedan sammanställa dessa och fråga partierna om hur de ställde sig till dem, och slutligen presentera partiernas svar för medlemmarna.

Velferdsstatens vekst – og fall? borde vara påbjuden läsning för den svenska arbetarrörelsen i allmänhet – och fackföreningsrörelsen i synnerhet. Om man ska kunna avslöja Reinfeldt, vinna valet och dessutom göra en sådan valseger till en seger värd namnet så måste man kritiskt granska de förändringar som skett i maktförhållandet mellan arbete och kapital sedan den marknadsliberala offensiven inleddes. Man måste ge upp föreställningen om det kollektiva förnuftet och inse att samhället utvecklas i en kamp mellan dem som vill skapa större privata ekonomiska vinster och dem som vill göra det möjligt för människor att tillsammans bli fria. Och man måste identifiera roten till det onda istället för att likt Don Quijote slåss mot symptomen.

Att boken är skriven på norska avskräcker kanske någon, men det är lättare att läsa norska än man kan tro. Visst, det tar lite längre tid än vanligt, men då hinner man å andra sidan förstå och ta till sig argumenten ordentligt. Och de norska förhållandena är tillräckligt lika de svenska för att boken ska ha stor relevans även här.

Den svenska fackföreningsrörelsen har mycket att lära av sina norska kamrater som satte sig ned och analyserade läget och därefter formulerade sin egen politiska dagordning. Det bästa sättet att flytta fokus från frågor om vem som ska sköta vilket styrelseuppdrag på vilket sätt och hur vistelser på konferensanläggningar ska beskattas vore att ta initiativet i en offensiv kamp för en samhällsutveckling där demokratin sätter gränser för marknadskrafterna, istället för tvärtom.

(Under publisering.)